Igår så sade Färm till mig att jag var tvungen att komma till uppehållsrummet (där priserna delades ut) för att stötta henne, och vara där för att det kanske finns en chans att de ropar upp mitt namn. 

Jag kom till uppehållsrummet och jag var ganska lugn, inte kommer jag få ta emot något pris, för jag skriver som en ko. Jag känner att mitt hjärta började slå snabbare ju mer tiden gick och allt blev bara knas. 

Efter ett tag så hör jag att de ropar upp min titel, sen läser ett utdrag ur novellen samt läser upp mitt namn och ber mig komma fram. Jag visste inte vad jag skulle göra, tänk om jag skulle snubbla när ett antal många ögon och öron var där för att se vem skulle få priser. Jag tog emot mitt pris, gick därifrån och sjönk ihop på en bänk och hoppades att ingen skulle märka av mig.

 

När jag väl ska gå till mitt skåp så ber dem att alla vinnarna ska komma fram för fotografering och allt vad det nu var. Vet ni vad det betyder? Att jag, som är så fruktansvärt ofotogenisk, kommer hamna i Hallands Nyheter, som väldigt många läser. Jag borde känna mig nöjd men jag känner bara att en dimma av pinsamhet har lagt sig över mig nu och jag vet inte varför. 

 

- 

 

Livet är bra lustigt. Otaliga gånger hade han skrivit i sina berättelser om människor på flykt. Hur en obetydlig roll i historien ilade genom skogen för att undkomma en förföljare, och möjligen ett ödesdigert slut. Aldrig hade han ens övervägt tanken att han skulle behöva uppleva konceptet ”flykt”, och den skräcken, i verkliga livet.

 

Men man kan ha så fel. Där var han. I våldsamt snabb sprint genom den lummiga skogen, oviss om hans framtid ens sträckte sig en ynka kvart framöver. Hjärtat bultade stenhårt i bröstet, och han var så andfådd att det gjorde ont att dra in luft i lungorna. Att han aldrig hade lagt någon större vikt på konditionsträning var någonting han bittert ångrade nu, men trots sitt otränade tillstånd lyckades han fortsätta springa – av blotta viljestyrkan.

 

”Titta inte tillbaka”, det var instruktionerna hon hade skrikit till honom.

”Spring så fort du bara kan, skaffa hjälp och titta inte tillbaka”.

Han kunde fortfarande höra paniken i hennes röst. Den ekade i hans huvud, om och om igen.

Fast bortsett från kaoset i hans huvud verkade resten av omvärlden helt oberörd. Fridfull och tyst.

 

Faktum var att det var alldeles för tyst. Visst, det var mitt i natten, och mitt i ingenstans, men ändå. Till och med han visste att skogen hade sina ljud även på nattetid. Vinden som drog genom löven, en kvist som knäcktes någonstans, en uggla som hoade. Någonting. Här fanns ingenting.

Det var som om alla ljud bara hade försvunnit.

Allt som hördes var hans egna andetag, snabbare och snabbare för varje sekund.

Och någonting mer. Det lät nästan som vinden,

Fjäderlätt, och liksom strök fram genom terrängen. Snabbt. Vant. Efter honom.

 

Den hade slagit till precis när mörkret lagt sig. Han hade skymtat någonting, men han kunde inte riktigt greppa vad. Eller visste han ens? Han var inte säker. Allt var så luddigt och vagt.

Han hade lagt märke till någonting, men bara skakat bort det.
En skugga lite mörkare än de andra. Någonting som strök förbi i brisen utanför fönstret.

Någonting som studerade vartenda steg han tog. Svart päls och ett hemsk gläfsande, det var vad han var säker på. Som en hund, fast ändå inte. Ett odjur.

För ärlighetens skull hade han bara fått en hastig, kortvarig glimt av vad-det-nu-var.

 

Vad som skrämde honom mest var att hon hade verkat veta vad det var. Hur hon hade instruerat honom utan att ens tveka eller ge det ytterligare en tanke. Titta inte tillbaka. Det högg till i sidan, och språngmarschens ansträngning började ta ut sin rätt. Han bet ihop, knöt nävarna och fortsatte. Han tänkte inte ge upp. Han vägrade. Någonstans där mellan skräcken -så brutal att den fick honom tårögd- och envisheten att fortsätta framåt, oavsett vad, började adrenalinet pumpa och gav honom lite mer bränsle att förbränna. Några fler steg att orka med. Ett morrande bakom honom fick honom att spärra upp ögonen, och snegla bakåt. Titta inte tillbaka, hade hon sagt. En rörelse i ögonvrån. Han vände blicken framåt och fortsatte springa.

 

Månen sken stundom fram mellan trädens kala kronor. Det bleka skenet kastade ljus över skogen. Det underlättade, ja. Men samtidigt så blev det lite svårare att avhålla sig från att kasta den där blicken över axeln. Skräcken slet i honom så mycket att han mådde illa.

 

Varje andetag brände vitglödgat i bröstkorgen. Han insåg att han inte skulle orka hålla tempot länge till. Fast han insåg även att tanken hade funnits där ett längre tag. Han hade vetat om det, nästan från början. Någonstans när han precis påbörjat sin flykt. När han avlägset hörde skriket som tydligt berättade att hon inte hade klarat det. Tårarna började krypa fram igen, trots att han bet tillbaks allt vad han kunde. Han tänkte inte dö utan att ta reda på vad det var som var efter honom.

Han tänkte inte dö ovetandes. Fan heller.

 

Han hörde hur gläfsandet blev allt högre, allt närmre och allt mer skrämmande. Skräckslaget blåste han ut ett skälvande andetag mellan hopbitna käkar. Och tittade bakåt.